Eric Cullhed: Modet att räcka upp handen

Inför Allt ljus på Uppsala låter Uppsala Akademiförvaltning barns tankar möta forskare som har ägnat sina yrkesliv åt att undersöka, ompröva och försöka förstå.
Kopplingen till forskning är en del av UAF:s uppdrag: vi förvaltar donerade tillgångar vars avkastning, enligt stiftelsernas ändamål, bland annat går till stipendier och forskningsstöd vid Uppsala universitet. I den här artikeln möter barnens frågor Eric Cullhed, professor i grekiska, som söker sig bakåt genom språket för att förstå människans känslor och möjligheter att leva ett gott liv.

Eric Cullhed: Modet att räcka upp handen

Vad krävs för att våga ställa en fråga som kanske saknar svar? Inför Allt ljus på Uppsala låter Uppsala Akademiförvaltning barns tankar möta forskare som har ägnat sina yrkesliv åt att undersöka, ompröva och försöka förstå. Kopplingen till forskning är en del av UAF:s uppdrag: vi förvaltar donerade tillgångar vars avkastning, enligt stiftelsernas ändamål, bland annat går till stipendier och forskningsstöd vid Uppsala universitet. I den här artikeln möter barnens frågor Eric Cullhed, professor i grekiska, som söker sig bakåt genom språket för att förstå människans känslor och möjligheter att leva ett gott liv.

”Personer försöker alltid veta allt, men i stället för att hitta svaret låtsas de att de vet. Men jag tycker att världen kan må bra av mer frågor.”

Elev i årskurs 9

Eric Cullhed känner igen risken i att ställa en fråga. Den finns redan i klassrummet, hos barnet som räcker upp handen utan att veta om svaret är rätt eller om de andra kommer att tycka att frågan är dum.

Och den försvinner inte för att man blir professor.

Också forskaren måste våga formulera en tanke innan allt är säkert, skicka den till andra och ta emot deras invändningar. För Eric Cullhed, professor i grekiska vid Uppsala universitet, är det en särskild form av intellektuellt mod.

”Det finns något speciellt med intellektuellt mod som börjar med barnet som vågar räcka upp handen. Man tar en risk.”

Han talar inte om ett mod som innebär att kasta sig in i vad som helst. I den antika filosofin, som han ofta återvänder till, förstås modet som en mitt mellan två ytterligheter. För lite mod blir feghet. För mycket blir dumdristighet. Den modiga människan behöver därför inte bara våga, utan också försöka förstå vilka risker som är värda att ta.

Det gäller även forskningen. Ibland måste man lämna tryggheten i sitt eget ämne och tala om något man inte ensam behärskar. Annars riskerar den egna specialkunskapen att stanna inom ett alltför litet område.

”För att säga något som är relevant och viktigt måste man ofta våga gå över gränser och in på områden där man inte själv är expert.”

Till 700-talet före Kristus

”En tidsmaskin, eftersom det vore bra om man kunde utforska jordens historia.”

En elev i årskurs 9 skulle vilja uppfinna en tidsmaskin.

Eric Cullhed behöver fundera en stund över vart han själv skulle resa. Sedan väljer han 700-talet före Kristus. Han vill vara där när de homeriska sångerna tar form och höra hur berättelserna som vi känner som Iliaden och Odysséen framförs.

Det är ett personligt val. Han har ägnat en stor del av sitt forskarliv åt att försöka förstå dessa verk genom de begränsade spår som finns kvar. En tidsmaskin skulle låta honom uppleva det som han nu måste närma sig genom språk, textfragment och historiska jämförelser.

Men under samtalet vänder han också på tanken. Den som lär sig ett gammalt eller främmande språk får redan tillgång till något som påminner om en tidsmaskin. Språket öppnar en väg till människor som levde under andra villkor och tog andra föreställningar för givna.

För honom handlar det inte bara om att förstå det förflutna. Om vi enbart betraktar vår egen tid och kultur får vi ett begränsat mått på vad en människa kan vara. De gamla texterna ger fler liv, erfarenheter och tankar att jämföra våra egna med.

”Mitt egentliga mål är alltid att förklara olika aspekter av våra möjligheter att leva ett gott liv.”

Det är där hans forskning i grekiska bottnar. I frågan om människan, hennes känslor och hennes möjligheter att leva väl.

En gammal tanke om varför vi gråter

Under det senaste decenniet har Eric Cullhed ägnat mycket tankearbete åt en fråga som kan låta enkel:

Varför gråter människor?

Frågan har nu resulterat i boken Gråt: Tårarnas filosofi – från antiken till idag (Natur & Kultur, 2026). I äldre texter har han hittat teorier som kan utmana våra invanda föreställningar. Filosofer från Seneca till Alfred Stern har menat att handlar om det värdefulla. Vi gråter inte bara när vi är ledsna. Vi kan få tårar i ögonen när vi blir lyckliga, när vi ser någon annan uppleva något stort eller när något framstår som särskilt meningsfullt.

Ur det perspektivet kan också sorgens tårar handla om något gott: det värdefulla som har gått förlorat.

Eric Cullhed menar inte att detta hela förklaringen till gråt. Det intressanta för honom är vad som händer när en gammal idé bryter sönder ett invant antagande. Den ger honom något annat att tänka med.

Att gå tillbaka i historien innebär därför inte att leta efter färdiga svar. Det innebär att möta människor som har ordnat världen på andra sätt och låta deras tankar provocera våra egna.

Samtidigt värjer han sig mot alltför enkla påståenden om känslor. Att gråta är inte automatiskt läkande eller gott. Det spelar roll vad människan gråter över, vilken situation hon befinner sig i och hur hennes reaktion är riktad mot omvärlden.

”Känslor är saker som har innehåll.”

Här blir hans språkvetenskapliga och filosofiska blick tydlig. Känslan kan inte skiljas från det den handlar om. På samma sätt som en övertygelse kan vara riktig eller felaktig kan också gråten vara mer eller mindre befogad, och den måste förstås utifrån sitt sammanhang.

Frågan som är värd att stanna kvar hos

Modet att börja är en sak. Sedan kommer tålamodet.

”Att ge upp på något man har försökt med i år när man absolut inte lyckas, och gå vidare.”

En elev formulerar ett slags mod som vuxna kanske inte alltid förknippar med ordet.

Eric Cullhed tycker att det är svårt att veta när en forskare ska fortsätta och när det är dags att lämna en fråga. Han jämför forskaren med ett bi. Ska det stanna kvar i samma blomma eller flyga vidare och leta någon annanstans?

Det finns ingen algoritm som kan ge svaret.

Han urskiljer ändå en skillnad mellan det tålamod som bär ett arbete och det tålamod som bedövar känslan av att man egentligen borde göra något annat. För honom handlar skillnaden om den ursprungliga frågan.

”Det fanns någonting där i början som jag verkligen undrade över, som var en genuint öppen fråga för mig.”

I en lång forskningsprocess kan man tappa den frågan ur sikte. Arbetet fylls av metoder, ansökningar, texter och praktiska problem. Man kan förlora överblicken och behöva leta sig tillbaka till det som en gång gjorde frågan angelägen.

Om den verkliga undran fortfarande finns kvar kan forskaren vara beredd att betala med mycket tålamod. Om den har försvunnit finns risken att uthålligheten har blivit tjurskallighet.

Här möts modet och tålamodet på ett obekvämt sätt. Det kan krävas mod för att hålla fast vid en fråga som andra tvivlar på. Men det kan krävas lika mycket mod för att inse att frågan inte längre leder någonstans.

Bunden vid masten

För att beskriva balansen återvänder Eric Cullhed till Odysseus.

När Odysseus närmar sig sirenerna vill han höra deras sång, men vet att den är farlig. Han låter därför binda sig vid masten. Öronen är öppna, men kroppen är förankrad.

Bilden förenar något som annars kan verka motsägelsefullt. Odysseus är nyfiken, men sätter samtidigt en gräns för sig själv. Han vågar närma sig det okända utan att överlämna sig åt det.

För forskaren kan masten vara den egna disciplinen, en metod eller de regler som gör att en tolkning kan prövas. Ramarna är inte bara hinder. De gör det möjligt att lyssna på nya idéer utan att förlora riktningen.

Detta märks också när Eric Cullhed talar om språkmodeller. Han ser stora möjligheter att använda dem i arbetet med gamla och svåra texter. Men systemen kan inte ta över ansvaret för tolkningen. Forskaren måste fortsätta pröva förslagen mot språket och källorna. Antikens människor går inte längre att fråga vad de menade.

Han jämför med barnet som lär sig läsa. Även när en maskin kan läsa upp orden finns ett värde i att själv tillägna sig läsningen. Den ger tillgång till kritiskt tänkande och större kontroll över det egna livet. Att studera gamla, döda språk som antik grekiska blir för honom en fortsättning på den process vi alla började när vi lärde oss läsa, men under betydligt svårare omständigheter.

Hans egna stora genombrott har ofta kommit under en promenad, i eftertanken eller framför tavlan i ett klassrum. Han gör inte erfarenheten till ett argument mot digitala verktyg. Men den påminner honom om att tänkandet inte utan vidare kan lämnas över till dem.

”Det handlar alltid om att det är vi som har kontroll över den här utvecklingen och leder den och funderar över den.”

Mer mod

När samtalet går mot sitt slut återkommer Eric Cullhed till Odysseus vid masten. Till människan som vågar lyssna men som också har någonting att hålla sig till.

Sedan formulerar han sitt medskick, en rad från den romerske diktaren Horatius, ur ett brev där just Odysseus framhålls som förebild:

”Våga veta. Våga vara vis.”

Och om han själv måste välja vad han behöver mest av, mer mod eller mer tålamod, blir svaret kort:

”Mer mod.”

Eric Cullhed. Foto: Mikael Wallerstedt